Fighters and Lovers svarar Fredrik Malm på Newsmill

Fighters and Lovers fortsätter att debattera och svarar på Fredrik Malms inlägg på Newsmill:

Man skulle kunna tro att Fredrik Malm är resonlig och rationell, medan vi är dogmatiker i debattens ytterkanter. Det är givetvis bara ett retoriskt knep från Malms sida. Vore det enbart vanlig borgerligt käbblande som vi vant oss från ungdomsförbundens broilers och som ges sådan uppmärksamhet i massmedia så må det väl vara. Vi vet att ungliberalerna gillar uppmärksamhet och därför är beredda att göra vad som helst för att få den, ibland innebär det till och med att diskutera politiska frågor – dock oftast inte.

Men Malms babblande är inte harmlöst, det är ett underförstått stöd till Israels folkrättsvidriga krig mot civilbefolkningen i Palestina. Ett underförstått stöd som ibland tar sig mer konkreta former, då Malm glatt vinkar in bombplan eller kollegan Federley skickar kontanta medel till barnamördarna i den israeliska armén.

För vad är det då egentligen Malm säger? Vi är tydligen överens om att terroristlistorna är godtyckliga, så det kan vi kanske lämna därhän. Däremot så går Malm vidare för att driva precis den sortens resonemang som gjort terroristlistorna till ett politiskt vapen i diverse militärregimers händer.

Det är en sak att Malm är okunnig. Det exempel han tar från PFLP är en handling som underkänts och fördömts av PFLP:s ledarskap. De, liksom resten av PLO, har sedan 1978 en tydlig hållning att den väpnade kampen endast ska föras mot militära mål. Mellan åren 2001-2006 genomförde organisationen 15 aktioner mot den israeliska militären och 9 aktioner mot bosättningar. Då bosättningar inte är demilitariserade zoner, då bosättare har rätt att bära vapen och deltar tillsammans med IDF i militära operationer mot palestinier (oftast civila olivbönder) så räknas inte bosättare som civila mål. Bosättningar är dessutom enligt FN olagligt uppförda på av Israel ockuperad mark.

Det är en sak att Malm väljer dåliga exempel, men för att slippa en fortsatt uppräkning av exempel så ska jag också diskutera det principiella – övermaktens själva strategi för att bemöta befrielserörelser i debatten.
Nämligen detta; i ljuset av rättsliga kriterier som vi inte tillämpar på någon annan krigförande part som är stark nog att stå emot det, så kan vi fördöma vartenda försök att vinna frihet och rättvisa med vapen i hand, och därmed själva hoppet om frihet och rättvisa för den svagare. Inte förrän det att befrielserörelserna lever upp till moraliska krav som ingen annan, vare sig dess motståndare eller för den delen världens starkaste militärmakt USA lever upp till, så kan de tillåtas existera. På detta sätt kan man garantera att världens nuvarande ordning av orättvisor, utsugning och förtryck ostört lever vidare. Apartheidregimen hade funnits kvar, det inhemska motståndet mot naziregimen hade kriminaliserats, slaveriet hade med största sannolikhet frodats… osv. i all oändlighet. Det ligger nämligen i motståndsrörelsens natur att den inte lika lätt som stormakten kan välja vapen, tillfälle eller metod. De Qassammissiler eller gamla ryska vapen som står till buds siktar inte lika bra, och deras relativa litenhet gentemot landets armé gör att de under en lång tid får hålla till godo med symboliska aktioner. Därför är det sant att de ibland missar med hemmagjorda missiler. Inte som när USA:s smartbombs träffar ambassader, när Israel skjuter på Röda Korset och bombar FNs skolor och sjukhus i Palestina och Libanon eller när Paramilitärerna i Colombia mördar fackförbundsledare. Då är det nämligen ett medvetet smutsigt krig. Det är motståndet mot detta som Malm vill underkänna, bekvämt tillbakalutad på en hög häst.

Vi är givetvis kritiska mot saker som sker i krig, även från den som har få valmöjligher. Men om man vill att Palestinska missiler ska träffa rätt, då måste de också ges rätt vapen. Om man vill att FARC ska sluta hämta pengar från kokahandel, då måste någon annan möjlighet finnas. Vi försöker ge den möjligheten, vi vill ju att kriget ska ta slut. Men så länge Malm inte stryper pengatillflödet till IDF och AUC så förbehåller vi oss rätten att stödja motståndet.

Nu kanske Malm invänder att han visst kritiserar Israels, Colombias och USA:s folkrättsbrott? Men poängen för oss, som tvingas leva i en värld fjärran ungdomsförbundens debattklubbar och borgerliga ledarsidor, är att babblande debatt är en sak och kamp för rättvisa och liv en annan. För så länge kritiken av stormakterna håller sig på ledarsidorna men kritiken av motståndsrörelserna stryper alla deras möjligheter till internationellt stöd… då vinner stormakterna. Det vet Malm förstås, och varje Palestinskt barn eller Colombiansk bonde som mördats av Paramillitära grupper är en seger för den hållningen.

Vi har, som alla nu märkt, en annan hållning. Vi kämpar, i den verklighet där man inte får alltid får välja sina omständigheter och där man inte har västvärldens samlade militär på sin sida. Vi kämpar i den verklighet där man måste kasta stenar på tanks för att stenar är allt man har, alltmedan miljonerna rullar in till nya tanks. Motståndsrörelserna kommer aldrig nå upp till den standard som borgerliga apologeter sätter, och bakom babblandet, eller med dess uttryckliga stöd så fortsätter bombmattorna. Vi vet också att kampen i slutändan inte kan stå om vem som har störst vapen – för pengar från västmakter, USA och Federley fortsätter alltid rulla in till regimen.

Därför stöder vi tryckerier och radiostationer, det som verkligen kan ändra den fruktansvärda situation som råder i Palestina och Colombia. Vi gör det möjligt för andra att delta i det stödet. Varje T-shirt kan vara en bok om folkrätten eller ett radioprogram om rätten att organisera sig fackligt. Så tar vi verkligheten på allvar, och kan också ändra den.